För en månad sedan kunde allas våndor inför monarkin beskådas på twitter. Min egen vånda inte helt olikt en porrsurfande pastor. För att vara något som ska likna en konstitutionell liberal var jag osedvanligt drabbad av att ryckas med av bröllopsyran som visades nonstop och direkt i svenska televisionen. Jag och tre miljoner andra i detta land satt fullkomligt hypnotiserade och intog dagens alla måltider framför TV-sändningarna, med några korta raster för att gå på toaletten eller bara få en nypa luft på balkongen eller trädgården, så det var inte särskilt ensamt, eller så pratar jag bara om mig själv.
En god vän och ganska nyinflyttad till Sverige, undrade hur i hela fridens namn det är möjligt att i detta land där många påstår sig hylla jämlikhet och människors lika värde så högt, och av alla moderna nationalstater i världen, har kunnat komma fram till en sådan paradox?
Kompromissen, svarade jag, det svenska strävandet efter kompromiss, den svenska diplomatin är inte sprunget ur ingenting, kompromiss som lealöshet kan man kalla det också. Alla ska vara lyckliga i Sverige, och av det följer gör så lite som möjligt åt saker som ändå inte gör dig olycklig. Ungefär lika begripligt som begreppet statsindividualism.
Vi har här aldrig lyckats frambringa någon speciellt stark rörelse emot det monarkistiska inslaget i "Världens modernaste land". Hur modernt är det? En majoritet av den svenska befolkningen har alltid viftat flagga i monarkins tecken och utbrustit i total hänryckning inför hur underbar någon av kungligheterna är, och inte helt ovanligt en uppvisning i lika total fjäskighet. Tillräckligt många är dessutom totalt ointresserade; "det är väl bra, skadar inte, och kanske till och med gör bra reklam för Sverige". Från 70-talet och framåt har dock allt fler börjat ifrågasätta denna paradoxala inrättning, numera ligger visst stödet på 46%. Det betyder ändå inte att det finns någon stark rörelse emot monarkin. Få politiker förkunnar att de kommer driva någon sådan fråga i Riksdagen, inget parti förutom i någon mån Vänsterpartiet som har det i sitt partiprogram, men menar att det ändå inte är en aktuell fråga.
Inte en aktuell fråga. Antagligen är det så. Den enda föreningen som driver frågan är partipolitiskt oberoende, nämligen Republikanska föreningen som numera kan stoltsera med hela 7 000 medlemmar. I ett perspektiv - och som konstitutionell liberal - är det emellertid helt och hållet deprimerande. Det är inte speciellt aktuellt därför att så få verkligen bryr sig, och de som bryr sig verkar inte ha någon plan.
Och nu är det glömt. Precis som alla kommer glömma Littoringate lagom tills nästa Almedalen (klicka om du vill veta vad som alla glömt om 2006), som för övrigt aldrig någon minns riktigt vad som var så himla viktigt och hett som tilldrog sig. Om någon undrar, så är jag apatiskt trött på denna Littorinhype (länk går dock till läsvärt), jag vill snacka sexköpslagen.
Tillägg: Två riktigt bra debattartiklar i media om sexköpslagen dock: Isabelle Ståhl på SVT Debatt/Opinion, hm, men det bör kanske påpekas att sexsäljare betraktas inte som brottsoffer i lagen, däremot finns förslag från förr och med utvärderingen. Sedan bör alla läsa denna fantastiska Alice Teodorescu på AB, and who the fuck is Alice? Jo framtiden.
Vill ni bara må illa i största allmänhet, eller kanske älskar talibantal, bör ni läsa Arbetarens inlägg i våldtäktsdebatten, det är inte monster som våldtar utan män.
Libertarian music appreciation #6+1
Blur - Song 2 - en libertarian står bara ut med smug people som Damon när de är söta, gör något slags fight club-poser och putar diskret med läpparna.
Om ni inte tror mig så kan ni tända av med denna charmless man, ni ser skillnaden va?
